Att manipulera sig själv...

Jag har precis kommit hem från en lydnadsträning med Matilda.

När jag lämnade lägenheten för att bege mig till GMBK resonerade jag att det är bäst att lämna min plånbok hemma... Inga pengar med = kan ej spendera pengar. (Har en liten ovana att svänga av vägen för godishandlande annars...)

Kommer i alla fall ned till bilen (utan plånbok) och ger mig iväg. Inser när jag startar bilen att bensinlampan lyser... Just det!!! Men åker ändå grunnandes på hur långt det egentligen är. Visst måste jag kunna åka fram och tillbaka på bensinen, för att tanka i morgon bitti... Jo visst!

Så iväg... Inser dock att det är längre än jag trodde. Efter träningen sätter jag mig i bilen och kör iväg hemåt. Känslan var att jag skulle bli oerhört besviken, arg och ledsen om jag fick stop på vägen hem. "Fasen om jag får motorstop!" Det fick inte ske. Ingen plånbok, och dessutom ingen telefon med mig... Off we go!

Allt eftersom milen tickar på, så närmar jag mig den magiska gränsen, så här långt har jag ALDRIG kört på en tank. Min rädsla slog i, jag körde i filen längst in så att jag skulle kunna stanna i kanten om bilen dog. Allt efter som jag tog mig genom stadsdelar så ändrades offret som jag planerade kontakta om bilen skulle stanna.

Jag började även tänka... bara jag inte får motorstop på stora leden, eller ännu värre; i tunneln. Då var nog stora leden ett bättre alternativ, där blir man ju inte gasförgiftad i alla fall...

Sedan över Älvsborgsbron... "Måtte jag klara mig över bron åtminstone!" eller snarare "Bara jag klarar mig över bron så kan jag få motorstop vart som helst!"

Jag frikopplade mitt på bron och rullade ned, pust!! Min tanke var nu; "Om jag hinner in på Eriksbergsområdet så är jag riktigt glad om det är där jag får motorstop!"

Vid detta laget började jag analysera mina tankar och mig själv. Från att ha en känsla av enorm besvikelse över soppatorsk slutade det med att en soppatorsk på liten väg skulle vara tacksamt! Tankarna förändras allt eftersom förutsättningarna ändras. Kraven ändras och mitt humör ändras... Det ändras även i takt med att tiden rinner iväg.

Någon som känner igen sig när man sitter i bilen, närmar sig en T-korsning och stannar vid STOPP linjen. Bilarna ute på leden kommer med jämt flöde, från båda håll. Vid första anblick bestämmer jag mig för att vänta på större luckor. Men, allt eftersom sekundrarna tickar iväg, så ändras mina kriterier för vad som är ett säkert avstånd för att köra ut på leden.

"Här kan vi ju inte stå hela dan!!", brukar jag tänka. Och helt plötsligt så är ett avstånd som inledningsvis var helt otänkbart, acceptabelt! "Here we go!"

Men jag kanske är ensam om det eller... :-)

Våra tankar har många gånger ett eget liv, men det är roligt att analysera och försöka styra dem ibland... en av många intressen jag har :-)

Kram!