Ja, det är ingen Sheltie du har...

Ute på skridskofärd på Rådasjön, en fantastisk dag med strålande sol!

Sara, Per, Jörgen och Izla

... berättade Git för mig när jag var hos henne senast. Jag bokade en timma privat med henne för att gå igenom min och Izlas vardagssituation i vilken hon kan bli oerhört frustrerad och blockad då hon ser saker som (oftast) rör sig. Som exempelvis en fotbollsplan. 

Jag, som alltid har älskat fotboll, känner en svidande känsla för att gå inärheten av en om Izla är med mig. Men, envis som jag är så tänker jag aldrig ge mig, utan det bara ska gå någon gång.

Så, därav min diskussion tillsammans med Git... Git hade två teorier; antingen blockar sig Izla av stress vid dessa situationer, och kan inte med egen hjärna hantera sig, eller så "blockar" hon sig bara för att hon helt enkelt vill och skiter i vad jag säger.

Vi testade, jag hade tagit med min volleyboll som Git började latja med i hallen. Det räckte att Git stod stilla med bollen framför sina fötter för att sätta igång Izlas "block". Vid dessa lägen har jag svårt att fysiskt korrigera henne genom att ta tag i henne eller dra med henne därifrån. I de lägena markera hon tydligt att hon vill bli lämnad i fred. Jävligt kaxig med andra ord.

Så, tillbaka till bollen... Vi provade egentligen tre varianter av korrigering. Fysisk - inte effektiv på henne då hon gärna tjafsar emot för sin sak. Jag korrigerar henne med rösten, fungerade betydligt bättre, om hon inte lyssnade på rösten korrigerade jag snabbt fysiskt för att samtidigt påminna om vad hon skulle göra (sitta stilla). Tredje vi provade (Och Tack GIT För Detta!!!) var vattenspruta.

Sammantaget fick hon tre vattensprut på sig då hon inte lyssnade till mitt förbudsord, därefter valde hon själv bort bollen, mot att sitta och titta i taket eller på mig...

Sammantaget av vårt test var att Izla är en stabil Grönis som kan kontrollera sig = mycket bra. Samtidigt konstaterade vi att mitt ledarskap är bra i vissa lägen, men mindre bra i andra. I mångt och mycket har vi på det klara vad som gäller, men just i liknande situationer måste det stärkas. Detta var ju = med tråkigt egentligen för jag känner mig misslyckad till viss del, men som Git uttryckte det så är det faktiskt en bra sammanfattning och ett "problem" som faktiskt går att lösa. Hade hon varit "utflippad" finns det ju inte alltid så mycket att göra...

Kampen om ett fördjupat ledarskap har börjat... för Git har ju rätt... det är inte en Sheltie jag har i snöret, om än jag önskar det ibland :-)

Inget köp av vattenspruta behövdes då vi nyligen köpt en till blommorna, får duga... Den åkte direkt med till klubben då jag och Louise (tidigare kurskompis för Eva Bertilsson) skulle träna agility. Träningen gick bra med Izla, men mitt stora fokus låg på "allmännlydnaden". Med min flaska redo fick Louise köra bana och vi stod vid sidan om för att titta. Jag kommenderade Izla att sätta sig och det gick bra. Halvvägs in i banan gick det inte längre och hon reste sig och skällde. "Nej!" ryter matte. "Faan heller" skriker Izla "Sprut med flaskan" kontrar matte och Stilla sittande blev Izla. Yes, 1-0 till mig!! 

Ett sprut på hela träningen var det som behövdes... blev hon lite till sig, kunde jag bara påminna henne genom en låg men bestämd röst så liksom hon blinkade till för att undvika vattenstrålarna i ögonen ;-)

Nr jag var ute och gick med min kusin och hans hund häromdagen så berättade jag för honom att ett av mina stora mål för år 2009 är att kunna promenera förbi fotbollsplanen i Eriksberg med Izla då match pågår. Med hjälp av denna träning så tror jag faktiskt att det kan fungera. Med målmedveten träning så går allt!

Ikväll gav jag mig ut på första passet. Här skulle det tränas "boll". Jag knallade upp till parken och närmade mig träningsplanen. För första gången hoppades jag på att någon skulle spela fotboll där... glöm ej att jag hade min vattenspruta med mig, kanske därav min självsäkerhet :-) 

Tur som jag hade så var det några som tränade i motsatt ände av planen från vart jag kom. Jag höll mig i skuggorna men ändå så att vi tydligt kunde se spelarna på behagligt avstånd. Izla spärrade upp öronen och tittade ned mot spelarna. Vanligtvis brukar ett mål, eller en boll som sparkas hårt att utlösa hennes "anfall". Denna gång det kom så valde hon att titta upp på mig istället. Jag berömde henne med ett bestämt "bra" och sedan gick vi vidare. När vi kom lite närmre planen fick jag påminna henne genom ett "nej" som hon snabbt lyssnade på. Jag bad henne sitta ned för en kort stund, sedan gick vi vidare...

Promenaden jag skulle ta i kväll var inte särskilt lång men jag hann inte mer än svänga tillbaka mot skogen igen förrän jag ringde hem till Jörgen för att berätta nyheten!!

Yes, 2-0 till mig :-) Utan ett enda vattensprut :-)

Matchen har börjat, fortsättning följer! 

Kram Veronica - Leader of the Pack!